Spaning EFKs kongress

Identifikation

·      Inledning

Jag har ett minne. Jag är kanske tolv år. Jag och mamma går på stan och fönstershoppar, det är söndag. Hädiska tanke! Inga affärer är öppna, jag ser mamma i skyltfönstret hennes långa resliga nordiska ljusa yttre jag. Men jag ser inte mig själv, var är jag?! Jag minns det som nyss, både känslan och platsen, bredvid mamma går en liten brun, tanig tjej. Men! Det kan väl inte vara jag! ”det måste vara något fel! Jag är ju inte så liten!! Jag är ju minst lika lång som min mor.” Tänker jag. Tankarna flyger och jag funderar, är jag så där kort och smal??

Så här i efterhand kan jag se detta minnet med en smula skratt och tänka att jag var så härligt omedveten om hur jag såg ut. Men just när det hände minns jag att det var som ett uppvaknande. Och så här i efterhand kan jag också se att det säger så mycket om identifikation om självbild. 

Att den inte främst bygger på de yttre omständigheterna. Jag kände så stark identifikation med min mor och jag kände och känner mej så lik henne. Så lik att när jag var liten trodde att jag såg ut som hon. Lång blond och nordisk.

Och om det handlar min vånda för kyrkan i Sverige idag – om identifikation om att inte bara förmera det vi först av allt ser. Om att vara lik vad det innebär - om vem man tar rygg på, om vilka vi leder in i framtiden. 

·      Att ge som gåva vad du fått som gåva. 

Grunden för det kristna livet, är att leda människor till att möta Jesus, leda människor till tro, och sedan leda varandra vidare i det tjänande livet med Jesus. Här ligger hela vårt existensberättigande. Jesus ord när han sänder ut sina lärjungar.

I mitt kristna liv – tio år har jag inte alltför sällan mött frågan eller påståendet - ”Vad har jag att ge?” och då framför allt från ”gammelkristna” – å att den frågan skulle lämna oss inget kan vara så förlamande som den frågan., och inget kan vara mera fel.

Ge som gåva, allt det Gud gjort i ditt liv, allt det du fått. Tänk om vi vågade leva mer så. 

Anders Blåberg nämnde inför hela Pingst pastorskår att om han skulle gjort något annorlunda som ledare så hade det varit att börja tidigare och investera mer tid i att lyfta fram andra och fler personer.

Jag är inte ung. Ung som troende är man när man är i början av sin vandring, det är inte jag. Jag ledde min första hemgrupp i New Life när jag varit kristen knappt tre år, det gick på de flesta sätt bra. Alla är kallade att leda någon vidare.

Och då handlar det inte om att femtio åriga män bara kan förmera andra tio år yngre män som liknar dem, eller att jag bara kommer att leda andra kvinnor vidare eller om vi spetsar till det innebär det inte heller att vi bara kommer förmera vår egen ”frikyrkliga kultur”- det ska vi också göra men inte bara.  (vaktmästar kvinnor)

Vi skall söka det Gud söker - leta efter rätt människor

·   Förmera – känna igen

Min bön är att vi som kristenhet skall vara lite modigare, lyfta vår blick lite högre. Detta är min första pastor –

John van Dinther - olik i övrigt. ( stå upp har haft fler pastorer)

Han kände igen min pastorskallelse och hunger när jag kom till New Life som en liten spretig och energisk 19 åring. Han har lyft fram mig och känt igen det Gud gett mig. Vi är inte jättelika i övrigt men att ge vidare det DNA min tjänst har handlar inte främst om personkemi och vem jag känner igen mig i, eller känner mig lik.   

Vi måste ha ögon som söker efter det som Gud söker efter.

Man kan leta efter någon som kan hjälpa en med uppgifter, eller kan man leta efter någon att frigöra att göra det som den skall göra. 

·      Jesusarvet och Kulturarvet

Jag önskar oss i rörelsen fler riktiga problem, verkliga problem och en verklig oro. De problem som uppstår när människor kommer till tro och när vi själva böjs och förvandlas inför Kristus.

Då har vi inte tid att titta på oss själva så mycket, då kan vi inte hålla fast vid ”kulturarvet” så mkt utan tvingas att ge vidare ” Jesusarvet”

Andra krafter vill gärna att vi skall tänka att vi inte har något att ge och att vi skall vara lurade att titta för mycket på oss själva. Det har vi inte råd med.

·      Avslutningen - Utmaningen

Det finns två spår i den här de här minuterna. Det ena är till dej som jag tror att Gud vill ge mod – mod att se det du har att ge och sedan ge det.

Vem lyfter du fram?! Vem banar du väg för!? Är du beredd att ge din plats för den som kommer efter. Vem följer dej?

Och det andra är till dej som är pastor och ledare vill jag skicka med att vara modig i vem du förmerar. Se längre, se vidare, och ingjut mod och var generös. Låt någon växa om dej. Någon som inte alls ”ser ut eller är som du”. Vi har mycket att lära oss av andra sammanhang i kyrkan. 

Slutligen - glädjen i att leda någon vidare i tron liknar ingen annan glädje. 

Det är vanliga människor som leder andra människor vidare.

 

Vår barn och familjepastor säger ofta att de stökigaste tjejerna och killarna i söndagsskolan de blir det ofta pastorer av.