delges

det kan nästan infinna sig som en tomhet fast att man inte velat något hellre än att bli klar de senaste dagarna..
har lite skrap kvar att göra i helgen men det tjocka arbetet med tio sidor och många ord och längtor är iallafall klart- pust
inledningsord:

”Jag är övertygad om att ett studium av Jesus Bedjaren blir till stor välsignelse endast om det sker bedjande eller väntande eller bävande.”[1]

Att lägga i ryggraden - den Helige Ande och Jesu undervisning och lära. Så att det är ens naturligaste respons i mötet med situationer, och ens naturligaste referensram när man väljer hur man skall handla. En puls att leva i något ständigt pågående i våra liv och i våra handlingar. Att låta våra liv och vår vilja börja gå i enhet med Faderns. -bön

och det har fötts saker och det har kommit nya perspektiv det finns många saker i den där boken som man inte ser om man inte gräver och låter sig ledas.

[1] Jesus Bedjaren - Ansikte mot Ansikte med Fadern, artikel av Martin Lönnebo, Pilgrim nr 2 1996

kanske borde eftersända min post

ingenting föds nu, jag bara pluggar.

(på något sätt känns det lite motsägelsefullt, men i perioder ser det väl ut så- producera.)

det är lyxigt att få gå här även om det är mycket nu.

färg och flärd

historiens vingslag

olika, samma.

hanna har kommit hem efter en vecka i husvagn, bra för mig att hon kommit hem, saker faller mer på plats. bra för henne att vara från stan och mig också att vara själv lite. vi har det bra vi här.

pyssel och pluggdag, kalas och matgäster. spinningcyklar och filpaket.

jag läser om ÖM;s historia trosstärkande, provocerande och spännande och stundom tråkigt.

Berit och Claes

det bor olika personer hemma hos än - personer som man liksom succesivt lär känna och får veta mer och mer av deras historia.
jag ber att få presentera Berit och Claes de bor längst upp på vår hylla i vardagsrummet.
kanske den bästa platsen.
bredvid alla böckerna - berit har läst alla medan Claes- han har inte riktigt kommit igång än.
de har flyttat in i sommras senast bodde de i ett hus i almby öster om stan- numera väster. berit är en aningen hetsig person medan claes är mer lugn och smalad. Claes saknar ju en arm också som ni ser, den försvann i flytten.
de består båda av tikträ och är troligen ca 50år gamla.

om ni undrar är jag hemma själv och pluggar - skratt.

bit av ett häftat papper

...."träd och djur har inga problem. Gud skapar dem till vad de är utan att fråga dem till råds, och de är fullkomligt tillfredställda.
med oss står det annorlunda till. Gud ger oss frihet att bli vad vi behagar. Vi kan vara oss själva eller inte, allt efter tycke och smak.

Men problemet är detta: eftersom Gud ensam är innehavare av min identitets hemlighet, kan Han ensam göra mig till vad jag är, eller snarare: Han ensam kan göra mig till det jag vill vara när jag till sist i fullt mått börjar att vara till.

De frön som, efter Guds vilja, varje ögonblick sås i min frihet är frön till min egen identitet, min egen verklighet, min egen lycka, min egen helighet.....

... att inte godta och älska och göra Guds vilja är att säga nej till min tillvaros fullhet."

(ur en text jag inte vet namnet på)

min mor

Min mor är inte religiös
Men hon lovsjunger olika små saker i vardagen, den nya cykeln, det vackra vädret, de många människorna, de fula kläderna de har på sig, det knäppa fyndet på second hand.

Hon vägrar att inte erkänna att hon är en tant därför är det legitimt att göra vissa saker.
(typ stänga en speciell port varje gång hon åker hemifrån, alltså den tillhör inte hennes hus)

Min mor har ett stort gäng med galna tanter som vägrar att vara tysta och som sig bör - som sjunger på bussen och dansar på krogen,
gör saker som folk gör mest, gråter och skrattar och delar livet. Lever församling.

Det är långa, korta, små, tjocka, färgglada, beiga, onyanserade och djupa, och har mycket skratt.
(kommer man hem är det till hälften dem man får träffa, de hänger liksom ihop)
De har även lovat att dyka upp när jag skall börja jobba som präst som de uttrycker det - om man får fråga frågor undertiden jag pratar. Jag hoppas man får det.

Min mor tycker om att göra nya små saker.
(när vi går på bio och jag måste ha någon form av kontroll och koll på vad som händer i filmen innan är det hon som väser – det är väl kul att se något som man inte vet något om. Tycker jag inte det?)

Min mor har slitit massa timmar och enskilda sekunder för mig och min bror för olika andra människor – för morfar. Hon bär oss.
Jo hon dansar i vardagsrummet och tycker och tänker högt.

Min mor vägrar att knussla med saker eller rätta sig in i de led där man bör stå eller gå. Hon tänker gå med rak rygg. Hon tror att människan kan gör fantastiska saker - för varandra.
Hon blir inte så lätt imponerad av dem andra tycker man skall bli, men är häpen i sitt sinne över olika man möter.

Hon bakar olika saker snabbt och tycker att det är okej att slarvstäda innan man har folk och städa ordentligt när de gått för det blir ju så himla skitigt av att ha folk hemma.
Ibland spelar hon dataspel till sent på natten när jag har somnat.

Hon tycker att de är okej att plocka upp folk på stationen som ha missat tåg och behöver någonstans att sova och ta med sig hem.

Hon borde egentligen skämmas över en del saker som hon säger och gör- men det gör hon inte utan står för dem och tar slaget – tar kritiken.

Hon har aldrig utgett sig för att vara en bra mor, hon tycker nog inte hon vart det. Hon har aldrig utgett sig för att behöva Gud.
Jag tänker att det är privilegium att ha henne som mamma, att leva och andas bredvid henne. Jag tänker att hos henne blir mycket av Gud synligt och jag tror de kommer springa på varandra i någon korsning – de behöver ju varandra.

(och just nu är hon väldigt irriterad över att jag sitter och skriver istället för att umgås med henne och jag skulle ju kunna fortsätta länge så nog här.)