Att ge

Ett samtal -

Vi sitter och pratar om vad det är att ge.

Kostar det något att vara med i församlingen?

Jag berättar att medlemskapet är fritt, att det bygger på tron och att den bygger på nåden och att ingen av oss har förtjänat att vara en del. ( Rom 6)

Att genom dopet döps vi in i den kristna gemenskapen. 

Vi blir en del av kroppen. En viktig del vi blir – med – lemmar.

Som är outbytbara som inte går att byta bort eller går att välja bort. ( 1kor 12:12)

Som tillsammans blir det Gud vill att de skall vara, ett tempel för den Helige Anden, en plats där Gud bor, så att Gud blir synlig. 

Tillsammans med de medel vi är och har och gör, blir vi sedan det templet.

Det betyder att de ägodelar och det jag äger inte längre tillhör endast mig utan tillhör Gud och gemenskapen. ( Apg 4:32 ff)

De troende hade allting gemensamt, ingen av dem led någon nöd.

Jag berättar att för mig som är ensamstående med en heltidslön(typ) är det ganska utmanande att tänka att detta tillhör inte mig, av de pengar jag får varje månad skulle jag kunna ge stora delar till gemenskapen, antingen genom givande eller genom att bjuda folk eller på alla möjliga andra sätt.

Och det är sant det där att ju mer man har desto lurigare kan det vara att ge.

Jag berättar att allt arbete som utförs av och genom församlingen sker genom givna medel. Vi har inga bidrag utifrån, utan vi gör detta tillsammans.

Den andra personen i samtalet fyller i att han ger med glädje och i glädje, till församlingen till lite andra grejor och till människor runtomkring sig.

Det är också en bra anledning tänker jag  - glädje.

Det verkar som att den "jublande uppriktiga glädjen" kopplas samman med den nya, djupa vänskap som gjorde att ingen i den tidiga kristna kyrkan kände behov av att vaka över kategorierna mitt o ditt. ( apg 2)

Glädjen är verkligen viktig det är som att det finns en hemlighet där. Att vi liksom

kommer i kontakt med "den jublande uppriktiga glädjen" i valet och viljan att vara generösa med det vi har/våra liv.

Glädje att ge.

Jag tänker på ett av de sammanhang jag precis besökt i Asien. Där alla insamlade medel i början av gemenskapens tid gick åt till att köpa bensin till de två - tre motorcyklar som man använde bla för att på söndagar hämta människor så att de kunde komma till Gudstjänst. 

Det var alldeles för dyrt med buss.

Man samlade in för att ens kunna mötas. Det där grep tag i mig så. 

Kanske framför allt hängivenheten att hämta människor för att de skulle kunna komma och vara en del av kroppen – med – lem.

När jag levde som närmst en av mina stora förebilder i Stockholm så minns jag att han ganska ofta åkte och hämtade folk på vägen till Gudstjänst.

Bära folk till Guds hus, bära folk fram till Jesus, som med den lame mannen i bibeln, hans vänner firar ned honom genom taket.

Tänk vad ofta vi skulle behöva göra det.

För vi vet ju att det är så mycket som förlamar våra sinnen, som gör att vi inte kommer iväg, att vi inte förmår eller orkar.

Bära varandra fram till Jesus.

Ge så att vi kan mötas.

Egentligen är det samma för oss ju?

Vi behöver ge för att vi skall kunna mötas, och för att andra skall få möta Jesus.

Och vi behöver ge av det vi har för att själva ”hålla oss på banan!”

Å vad lätt jag börjar samla till mig själv. Och då menar jag inte att vi inte skall pensionsspara, det gör jag med – (hör du det mamma?!)

Utan jag menar börja samla och rättfärdiga – ”Jag har ju inte haft någon heltidslön innan!” det är nog på tiden jag börjar unna mig. ” osv.

In i det finns egentligen bara ett svar och ett sätt – Sluta med det!

Och börja ge och låt dej befrias av glädjen i det.

Vi pratar om att församlingen, gemenskapen inte alltid kommer att ”göra” som man vill eller vara det man vill.

Församlingen – du och jag. Älskade församlingen! ( som är och gör så mycket - den listan kan göras lång)

Och vi pratar om att det inte är framförallt därför man ger, man ger för att Gud sagt att allt vi har tillhör honom, och för att det vi gör är bra såklart, och för att det är ett signum på att vi hör ihop… de hade allting gemensamt.

Jag inser hur lätt jag tappar bort troheten - hur van jag är att ge till saker för att JAG tycker de är bra. Eller för att JAG känner för det, råkar vara just i den sinnesstämningen.

Om vi skulle bygga på ett Tempel på det så skulle vi inte komma så långt. Månadsgivande är den bästa grejen för mig. Eftersom jag har 100 olika humör, ibland per vecka ibland per dag.

Inför det här året lovade jag mig själv att ge mer.

För att jag behöver det.

En kompis sa att han hållit ett kollekttal en gång som var typ att ” tänk nu på alla de pengar Gud tagit från er som hindrat er att köpa något ni skulle vilja ha eller göra något ni skulle velat.  Något som verkligen var viktigt ” Tänk på alla de pengarna och om ni kommer på något så vill jag inte att ni ger något nu.

De flesta kom inte på någon gång det skett. 

Jag utmanar dig Lisa att ge mer. 

Jag utmanar dig.