måndag, december 29, 2014

Jul och nyårsbrev 2014

( en del har fått en kort version på posten, ni andra God fortsättning ... )


Jag vet inte om jag gillar ”julbrev” egentligen.
Det kan lätt bli en lång harang av ”lyckade” saker som hänt i familjen och den senaste tiden. Det kan kännas exkluderande och ibland skapa en känsla av utanförskap även om jag såklart förstår att inte det är tanken. 
Jag minns dock när en av mina vänners far ringde i nov och undrade vad han skulle skriva att personen " gjorde". För han kunde ju inte skriva att personen ifråga läste upp kurser och ströjobbade. Det kavlade liksom inte in. Ibland drömmer jag om julbrev där hela livet ryms. 
Jaja, nog om det. 
Jag gillar dock tanken på att skriva några rader inför kommande år och efter året som varit. Lite som ett bokslut att dela med sig av. 
Mitt år kan beskrivas med orden – intensivt, fart, utmaning och glädje.
Och hela känslan av året kan ganska bra sammanfattas i upplevelsen av att springa
Köpenhamn maraton, vilket jag gjorde i maj.
Så mycket uthållig träning och disciplin och samtidigt så mycket glädje och lite lättare än jag trott.
När jag under vintern och våren förberedde mig inför löpningen insåg jag att det också var som en allmän förberedelse för att kliva in i en ny fas av livet. 
Kanske är det åldern, 10 år som vuxen, kanske är det tjänsten, kanske båda eller något annat jag inte vet om.
Jag har under sommaren och hösten klivit in i tjänsten som föreståndare i församlingen, det är ett stort och fantastisk förtroende. 
Det kan också beskrivas som ovan och massa mer samt en stor förmån.

Året kan också beskrivas med orden- växlingar, möten med människor och människors vånda och sorg.
Människor lämnar och andra tar vid och samtidigt kan egentligen inget fylla de tomrum som blir när någon ”flyttar hem” till himmelen. Ett år fyllt av just detta och av glädje samtidigt. Det är som det ska. Samtidigt som det varit för många farväl av unga personer.
Det finns det aldrig några bra svar på varför det sker, ändå får vi stå kvar


i förtröstan på att en dag skall vi se saker så som de är, vi skall se dem klart, nu ser vi bara en "gåtfull spegelbild" som bibeln uttrycker det. Sen skall vi se honom så som han är. 
Det är en liten tröst just nu, men ett stort hopp att klamra sig fast vid. Ett hopp som håller. 

Jag ser det som en bra symbolhandling att jag in november fick avsluta året med att springa Österlen stafett maraton, under arrangemanget "österlen lyser" vilket betyder att mitt i mörkret och rusket och blåsten så var Österlen "pyntat med ljus". 
Att springa tillsammans och växla över och ge vidare, i olika etapper för att sedan gå i mål tillsammans - fint. 
Vi springer olika delar och växlar över, och jag är så tacksam till dem som sprungit före och att få vara en del och sedan fortsätta loppet min bit. 

Jag mår bra och är mycket tacksam, och ser med förväntan fram emot året som kommer.
Hoppas ni mår bra, och hoppas vi ses snart!

En av troshjältarna i bibeln säger -

Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.

Vi kör på lite till va?!
Nåd och frid 

Lisa


fredag, november 14, 2014

Hela livet - hela rörelsen

Åker racersnabb bil och springer till tåget full med ord som - modellera, lärjungar, Guds rike, igenkänna, identifiera, tjäna, diakonal, missionell, rörelse, växande, multiplicera, träna, växa, ömsesidig, profetisk, skeende, förvaltarskap, förebilder, team, relationer, hubbar… 
och samtidigt...
- tacos, stora ögon på små glada människor, rollatorer, mötesledningar, själavårdsamtal, ringa upp samtal, röstbrevlåda, smsa med ungdomar, mejla, stå kvar, rodda, bära, fixa, träna, leda vidare, stå kvar lite till, leta efter tejpen, skälla på kopiatorn, och ringa lite, hälsa på damer, leda människor vidare, berätta om tron osv… 

Vissa stunder är det så otroligt vackert att få vara pastor och vissa är det så otroligt oglamoröst, på gränsen till skit - och det får man inte säga. ( men man får känna )
Men allra mest är det en stor nåd att få göra det som Gud kallat en till, få vara del i Guds skeende i Sverige, vad han har för oss.

Jag närmar mig Skåne fylld av tacksamhet över att få tillhöra församlingsrörelsen i Sverige, vad betyder det tänker kanske någon?! Jo bla betyder det just det ovan, att det ryms båda och att de hör ihop är oskiljaktiga -  För Guds rikets utbredande.
Vi kan inte dela Ordet från Livet.
Ordet var liv säger bibeln.
Våra livslevande liv är teologi, och jag ber om nåden att mitt liv skall få gestalta något av vem Han är.

Efter att ha manglat EFKs framtid i Framtidsgruppen hela dagen. ( vi genomlyser hela Evangeliska Frikyrkans organisation - vups! ) Efter en sådan dag då känns det särkilt fint att få "kraschlanda" rakt in i Storfamiljsfredag - som är just vad det låter som en stor familj som har fredag ihop  - tacos, lekar och glädje i kyrkan bland alla barnen. Det är viktigt för mig för kroppen skall förstå, för att sinnena skall förstå för att understryka med livet och för mig själv att det är för eran skull jag funderar på vart EFK är påväg i framtiden, vore det inte för er alla kottar så kunde det kvitta lika! Och jag är så glad och stolt över vår församling, nästan så jag spricker. Det vi har är så vackert … och arbetsamt och härligt och profetiskt in i vår samtiden. Tänk att jag får vara med! ( det skall jag påminna mig själv om nästa gång kopieringsmaskinen hänger sig )


 #efkfram #pastorsliv #fredag

torsdag, oktober 30, 2014

att vara församlingspastor ..

.. är sannerligen en nåd, en vånda och en glädje.
Jag och djuren har efterfest och funderar ..( ja det är julmust i glaset)

" det är en nåd när många andra saker tas ifrån en" sa en vän till mig, när vi pratade om "kallet", det där ofrånkomliga som gör att jag inte är advokat, lärare, dansare, eller bildkonstnär, utan just pastor. Det där som gör att jag inte gör hundra miljoner andra saker.
Det där som inte lämnar en, som inte ger en någon ro förrän man svarat ja. Kallet.
"det är en nåd när många andra saker tas ifrån en"

Ibland funderar jag på vad jag skulle gjort om jag inte var pastor och då menar jag inte främst pastor som i avlönad tjänst utan just pastor i tjänst.
Den frågan blir en fråga om yrken men den blir också en fråga om identitet.
Vem skulle jag vara?
Det är spännande och skräckinjagande på samma gång.
Och nu tänker kanske någon ändå att "Är det verkligen så bra att vara det man jobbar med?"

Men det är jag ju inte, jag är många mer saker, jag är efterföljare till Jesus - lärjunge.
Dock är det så att som genom ett kärl  - lever och rör sig och är mitt "yrke" min tjänst till genom mig, för så har Gud tänkt det, verkar det som.
Att den han gjort oss till blir ett instrument genom vilket hans harmonier gör sig hörda. ( i bästa fall :)
Varje liten del kan han ta i bruk.

Det finns få saker som kan få mig att känna så många olika saker som att vara i tjänst i en lokal församling.
Vissa dagar pendlar mellan " det här är värt att ge sitt liv för " i möten med människor som gör erövranden, som kastar sig ut, som hoppas och tror trots allt och som närmar sig den levande Guden och Jesus förvandlande kraft, få saker är så fantastiskt.
Och det finns nästan inget som gör mig så glad och stolt som ni - alla ni yngre ( och äldre) ledare som jag får se växa och blomma och mer och mer erövra nya saker och möten. - fortsätt.
Eller er äldre er trofasthet och stabilitet, det är så vackert, eller barnvälsignelse.. och … och .. så mycket mer.

Och samma dag som sådana här saker sker kan också dagen stundom vara nattsvart.
Då tänker kanske någon att "ja det måste vara jobbigt att möta alla människors brottningar".
Och jo det kan det vara men det är framför allt inte det som gör saker nattsvart.
Där i brottningen är Gud ofta som tydligast närvarande. När vi brottas med våra verkliga våndor, då är Gud aldrig långt borta.
Nattsvart blir dock mitt sinne av oförsoning, av kristna bröder och systrar som inte klarar ut att tala väl om varandra, eller förstå en människas omständigheter utan att lägga sig i om ditten och datten utan att lyssna.
Eller när små "pettitesser" upptar våra sinne, frågor i stil med " vad någon hade på sig, eller inte " och liknande.
Eller kommentarer som att "många har sagt."… Vem är den där många?!
Nu är dessa situationer inte så vanligt förekommande skall jag tillägga..
Eller när jag själv brister och faller, då kan det vara svårt med tilltron.

Inget liknar heller en del nätter då man vaknar och tänker på de mest konstiga saker, ibland kan jag till och med få för mig att mejla kyrkans infomejl mitt inatten om det är något jag tänker på.
Men inget liknar heller när en liten dam kommer och ger mig en kram och viskar lite halvhögt " du vet att vi älskar dej va?!"
Eller när någon ropar på bred skånska när jag ringer " eeeeuu det pastor Freeeedlyund!?" Det är glädje på så många sätt.

Att försöka lyssna in och leda en församling tillsammans med församlingsledningen och kollegorna är det roligaste och svåraste och mest utmanande jag har gett mig in på.
Och ibland säger kanske någon "hur skall det gå?" om någon situation.
Och då tänker jag ofta att " det går redan bra" eller så instämmer jag.. ja hur?
Vi går tillsammans.
Och vi följer i Hans steg, han som gått före.
Och vi blir inte klara på den här sidan evigheten. Så till dej i församling som brottas med spretigheten, den kommer vara kvar, söndagsskoleschemana kommer sakna ledare, och annonseringen kommer glömmas bort igen, och larmet kommer gå men människor kommer också att lära känna Jesus, och det är det som är A och det är det som vi sysslar med.
Det är vårt uppdrag.
Allt annat är B.

Att beskriva något kring sitt kall är som att försöka förklara en förälskelse när någon blir kär - det går inte.
ingen kan ändå fatta att den där helt " vanliga, ganska tråkiga " mannen kan vara ens kärlek, ingen annan ser.
Så kan det ibland vara att försöka sätt ord på sitt kall.

Men alla kan se att gemenskapen när den blommar, växer och spretar är så vacker.

Vi kan bara ana en liten del av Guds verk säger Job, när han beskriver hur Gud verkar i skapelsen.
"detta är bara en glimt av hans verk!" 
Och jag ber om nåden att få vara en ledare som vandrar med Anden, en ledare som vågar lyssna och sedan gå vart den än må krävas.
Att vi skall få ännu mer bli en församling, där vi kan säga att vi är det folk som vandrar med Anden, vi är det folk som har mod att göra nya saker, och ibland lägga ned gamla, eller ompröva nya. Ett folk som andra kan säga om "hos dem kan man se att Gud är i rörelse". Eller kan de inte säga det utan bara märka det.

Hos dem bor Gud.
Och vet ni jag tror att man redan kan säga så, märka det.
Men låt oss ännu mer upptäcka det Gud har för oss.

Låt oss också som kyrkan i Sverige, ännu mer upptäcka det som Gud har för oss.
Troligen kommer det ge mer frihet, vara vackrare, mer utmanande, svårare, än vi kan tänka oss.
Hans rike, fyllt med lek och frihet, med omprövanden, nåd, med inkarnation där tro är i ens händer och fötter, där tårar inte är ett hot och bräcklighet är något gemensamt, där mångkulturen är naturen och musiken och dansen är i våra kroppar.
En plats där Gud gör oss häpen.

Vi är det folk där Gud bor.
Vi är den plats där frihet är tänkt att råda.
Vi är den gemenskap där kärlek som inte kräver sitt råder och där generositet får ordet "mitt" att bli förlamat.
Det är vi.
Och jag ber att vi ännu mer ska våga sträcka oss efter det…

annars kan jag lika gärna sadla om. 


Må HAN fortsätta att göra oss häpna!
amen
go natt.


måndag, oktober 27, 2014

Furuboda

Sen igår e jag på en plats som betytt mycket för mig som person och teolog. 
En plats som förkroppsligar en "annan ordning- ett annat rike" 
Furuboda -fhsk och stor verksamhet utanför Åhus .
Den startades av Ernest och Ella Skoog två " vanliga människor " ( fribaptister)  som 1960 utifrån en längtan att ordna läger drog i gång en lägergård. 1964 var det första lägret som var tillgängligt för alla, för här fanns " inga trösklar " och här var tillgängligt.

 

Mötet mellan människor har sedan drivit utvecklingen framåt man var först med att starta fhsk utbildning tillgängligt för alla, och idag har Furuboda 500 anställda och varje sommar strömmar flera hundra genom Furubodas läger och mötesplatser och kurser. Fortfarande är stort fokus på tillgänglighet för alla människor och bärande av nerven att varje människa är unik och har något att ge. 

Det finns så mycket att berätta och jag kan berätta massa från mina 6 somrar som lägerledare. Hur man kommer in i foajén och pustar och inser att här finns en plats att komma till, som formar en till den man är. 
Men för att verkligen förstå måste den här platsen måste upplevas, mötas och levas. 

 "Självständiga och ansvarstagande människor med full delaktighet i ett öppet och tillgängligt samhälle. " 
Just nu samtalar vi  kring den "kristna värdegrunden."


" här finns bara hela liv" 



onsdag, oktober 15, 2014

vacker hösten med galen starten

Jag susar omkring och jag njuter av min nya tjänst och min tillvaro. 
Det är mycket som är utmanande och mycket som e så otroligt roligt, och svårt. 
Jag fotar med kameran jag fick i somras och här kommer en glimt. 
På återseende snart hoppas jag, då skall jag formulera något om allt som händer här i församlingen och om herrarna som ger mig mycket stöd och om galen Guden som gör vägar där man inte trodde att de fanns.Tills dess - kram

















fredag, september 26, 2014

Kroppen

Med risk för att låta "pretto"
så kommer jag ändå skriva följande.

I princip varje gång jag tränar spinning, leder pass, eller e ute och springer.
Tänker jag på hur tacksam jag är över att ha en kropp som lever och följer mina rörelser och längtor.
Nästan varje gång tänker jag också på min pappas fru - Gunilla. Fina mjuka Gunilla, hon med massa energi. Jag tänker ofta på vad hon skulle tänka om mitt jobb nu om det jag gör. Hon skulle vara glad och lite orolig.
Hennes kropp började tas ifrån henne för ca 8 år sedan.
små känningar som sedan visade sig vara en galen sjukdom som successivt fråntog henne sin förmåga att röra sig, tala och slutligen fick hon somna in och komma till en bättre plats. Nu är hon där.
När jag springer tänker jag på henne och så tänker jag ( ursäkta ordvalet ) " nu jädrar!" och så springer jag lite snabbare.
Inte för att tycka synd om, det gjorde inte hon och det hade hon inte gillat.
Men för att livet ( "nu jädrar!" ) är starkare än sjukdom och död.
Jag springer för att jag vet hur stark hon var.

Jag kan inte föreställa mig hur det är att förlora sina kroppsliga funktioner. Jag kommer inte i närheten av den upplevelsen.
Vissa dagar kanske jag har ont någonstans i kroppen, vissa dagar kanske jag gnäller över skitsaker som att jag är trött, jag är bara människa.

Men varje gång jag har förmånen att röra på kroppen tackar jag Gud och böjer mig ödmjukast ( ja faktiskt ) för att det när som helst kan tas ifrån mig. Böjer mig för att det inte är min rättighet att ha en fungerande kropp.
Och varje gång jag "grämer mig " över skitsaker kring kroppen så försöker jag påminna mig.
Benen bär!
De bär!

tack Jesus.

Ikväll har vi pass på friskis till förmånen för Barncancerfonden.
Det kostar pengar att vara med som sedan går direkt till arbetet som de utför för att få stopp på den obarmhärtiga skitsjukdomen.
Passet är fullt.

Men man kan ge pengar ändå.
Och vi kan alla öva oss i tacksamhet.
Varje dag
för det är inget statiskt. tacksamhet erövras dag för dag.
och vi har ingen kontroll.

söndag, september 14, 2014

Att älska sin fiende?

Efter det här valresultatet 
Är jag både mörkrädd och häpen, stolt och förfärad. 

Vi visste de kanske redan men i Östra Skåne har SD stort  - verkligen stort stöd, ungefär ca 18-29,7 % det skiljer lite mellan tätort o landsbygd. Det är ett stort problem. 

"Vi är ett parti för pensionärer för kvinnor... För svenska folket..." Rikard Jomshof SD
Ett parti för svenska folket?

Här har jag bara en motfråga- 

Hur ser svenska folket ut? Vilka är svenska folket? 

Svenska folket är min långa granne och ( hans lilla hund, eller? )
Svenska folket är Osita från Nigeria som är evangelist och en bedjare av rang. 
Svenska folket är James som flyttat med sin familj från Iran och kämpat för att få stanna i Sverige och nu jobbar och lever och är till i en liten håla utanför Kristianstad. 
Svenska folket är ungdomarna i kyrkan från massa olika länder och håll o kanter. ( de är även långa korta, spretiga och härliga) 
Svenska folket är också tomatodlaren från östra Skåne. 
Bönder, tanter, damer, gubbar, datanördar, bagare, skolkuratorer, mammor, pappor, morfarar... och många många fler. 

Svenska folket är också alla de personer som samlas till gudstjänst varje söndag i vår församling. ( i era församlingar)
Hos oss är det människor som kommer från fler än 20 olika länder.
Vi är svenska folket. ( om det nu är något eftersträvansvärt) 
Men något som är ännu mera värt och viktigt är att- 
När vi samlas till gudstjänst proklamerar vi att vi tillhör ett annat Rike - ett Rike som inte är begränsat av etnicitet, sociala skillnader, kön, makt, inflytande, ålder, eller social härkomst. 
Guds rike. 
Guds rike beskrivs som att det bryter fram där man minst anar det. 
Från håll man inte kan tänka sig. 

Det kommer underifrån, de rör sig inte i maktens korridorer. Och ställer världens vishet på kant. 
Det har en Herre som tvättar sina vänners fötter, som böjer sig ned. 

Det kan vara ett litet litet frö som inte ser mycket ut som  - blir till ett träd där himlens fåglar kan bygga bo. 
Guds rike låter sig inte stoppas. 
Och en nerv i Guds rike är att det utgörs av alla olika människor. Det är inte begränsat av ...... etnicitet, sociala skillnader, kön, makt, inflytande, ålder, eller socialhärkomst. 

Efter årets riksdagsval har vi ett ännu större ansvar att bära, ett ansvar att gestalta detta Rike. Att leva ut detta profetiska Rike i ord och handling.
Att leva närmre varandra. 
Alla olika människor.
Att bjuda in dem som inte är lik just " mig" att lära känna den som inte är från den plats jag kommer ifrån. Att lära känna den som tänker olika. 
Att leva gränsöverskridande. 
Att ta ansvar och visa vilka som är Guds folk och visa vad det betyder. 
Men vi är också Guds folk i Sverige. 


Vi är svenska folket- det folk som bor i Sverige. 

Det här är vårt land! 
Allas
Fleras 
Mångas! 

Men... 
Svenska folket är också de personer som röstat på Sverige demokraterna. ( det kan man känna olika inför, men så är det, här ikring är de var femte person man möter på gatan)

Och här har vi också ett ansvar att föra ett viktigt samtal, att inte vika ned oss, att inte flacka med blicken. Att inte sopa frågor under mattan, att stå upp för människors lika värde och rättigheter. 

Jesus säger " 
Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.

Vem är vår fiende? 
Följer man Fb och Twitterflöden så är SD en stor fiende till många. 

Om så är fallet - 
Så "levla" upp nu bröder och systrar. 
Levla upp vettiga sätt att stå upp för människors lika värde och rätt att vara en del av " svenska folket" 
Eller kanske ännu mer människors rätt att vara 
 - de som de är 
 - komma från där de kommer ifrån och sedan 
 - få stanna där de är. 

( eller flytta om det skulle va det de vill ) 

...så att vi kan fortsätta vara och ännu mera bli det Mångkulturella Sverige som vi ju är och vill vara. 

go natt

fredag, augusti 22, 2014

för en vecka sedan

för en vecka sedan, en ny kompis. 
Djur har ett sällsamt sätt, de bara är. 



tisdag, augusti 12, 2014

onsdag, juli 23, 2014

sången

jag noterar -

att min första riktiga jobbdag är det 29 grader på innergården.
att min semester varit lysande, och strävsam samtidigt, det är en bra kombo!
att kalendern ligger längst ned i en hög.
att jag fått fler reklam mejl från ÖB än jobbmejl att svara på. ( det säger mer om ÖB än om jobbmejlens antal )

att det är en ynnest att kunna smygstarta med jobbet.
Att församlingslägret nästa veckan kommer bli strålande härligt.

att när man vågar förlora kontrollen händer det alltid något oväntat


det finns så många sånger imon mig. 
osjungda toner, ackord
blommor som har dofter från andra tider, lager, platser jag inte kan gatnr på. 
Jag hör deras toner, de stämmer ackorden, alla röster, den lilla späda den djupa vackra. 
Jag hör stämgaffeln 
jag hör hur det prasslar om kjolar med volanger, hur det doftar av våren - syren 
och hur 
de springer runt, allt måste bli klart. 
Jag kikar genom fönstret, det är ljust utanför. 
tonerna kommer emot mig. 
jag håller i mig. 

Inom mig ger något gensvar, något i djupglädjen, 
det är salt på mina kinder, 
jag skrattar och gråter samtidigt. 

Och så blir de helt tyst, och det går som en susning genom folkhavet. 
långt bort mot horisonten ser jag ett stort ljus, en gestalt. 
plötsligt ligger jag på knä. 
och det är som att något sköljer genom mitt inre, alla delar som hoppat av och an och hit och dit, faller sakta på rätt plats. 
jag hör hans röst.
jag hör hans röst. 

min frågor faller till marken. 
någon enstaka får ett svar. 



jag böjer mitt huvud för att sedan strax därefter sträcka mig i min fulla längd. 
jag ser människor runt mig, i alla former och färger, från alla platser och tider. 
de ler
de gråter, 
de skrattar
någon ropar
någon dansar. 

jag känner igen dem.
det är de som vandrat genom det stora lidandet. 

HAN kommer gående. 

och jag förstår att jag fullbordat loppet

tisdag, juli 08, 2014

Du och Jag

Jag ägnar min semester åt lite olka saker. 
Tänker på hur det kommer vara när ”åldern” tar ut sin rätt. Hehe och väntar på någon typ av kris...?
Hoppar över måltider i tid och o tid bara för att jag kan. 
Hummar tysta ordlösa böner till Gud, han vet att jag inte orkar prata eller formulera något och det är helt okej. 
Tänker på personer jag inte borde tänka på för det är ”Jobb”. 
Men jag tänker på dem och ber för dem just för att det inte är ett ”jobb” och friheten som finns i det är stor.
Jag ägnar min semester åt att bada massa, mer och ännu mer. Nu sex dagar i rad.
Fundera på hur man får pelargonerna att blomma allra mest. 
Försöker träna enbart när jag ”känner” för det och knappt ens då. 
Bär omkring på ett kuvert där jag skrivit personer jag uppriktigt vill ringa och undrar hur de har det och som det var alldeles för länge sedan. 
Vissa stunder ägnar jag min semester åt att fundera på hur jag skall hinna allt innan den är slut. 
Och ibland tittar jag iväggen och låter tiden rinna förbi. 
Och så lyssnar jag hejdlöst mycket på radio. 
Och så har jag varit tio dagar på semester med far och mina bröder i Östeuropa. 
Och  så har jag ägnat en hel del tid till att tänka på nazismen, det är just något att tänka på på semestern. 



Och i natt jag har jag tittat på filmen Schindlers list, 3,5h svindlande gestaltning av grymhet och kluvenhet.
Det är just något att se till kl 01.30 på semestern frivilligt tänker någon. 

Jag gör det bl.a. för att jag gjort en ny erfarenhet. Just en sådan där erfarenhet som får en i rörelse, men som man samtidigt önskar att man var utan. 

Jag startade semestern med att bila med far och mina två bröder i Östeuropa. Alla vi fyra nio dygn bil genom Polen och sedan Budapest och Prag. 
De två första dygnen var jag bara helt slut och sur. Sen kom jag tillbaka. Ganska så snart märker jag och min bror att i Polen finns inte en enda ”brunis” som jag ibland lite skämtsamt kallar mig själv. 
Vid vissa platser är jag mera iaktagen än de byggnader eller liknande som vi var där för att kolla på. 
Och det är skillnad på uppmärksamhet och uppmärksamhet. Och det är skillnad på ”Nyfikenhet” – den kan vara öppen, glad och lite undrande på ett posivitvt sätt och den kan vara iakktagande, skeptisk och avvaktande. 

Tyvärr möter vi mer sådana blickar. Märkligt. Vad  det beror på har jag svårt att veta och det är kanske inte så viktigt, men det blir ändå något jag tar med mig på resan. I övrigt är Polen strålande 
och vackert och med många trevliga människor och platser. Likaså semestern.

Under hela min uppväxt har jag aldrig blivit ”särbehandlad” eller  illa behandlad pga av min hudfärg. Jag har blivit det så lite att jag nästan och oftast glömt bort att det kan hända. Jag märker det tex när jag lyssnat på Jasons lysande sommarprat, hur förskonad jag varit om man jämför.
För min bror har det varit annorlunda och det är hans berättelse. 
Hursom helst avslutar vi vår Polenvistelse med att besöka Auchwitz. Jag har varit där tidigare en gång för 15 år sedan. Jag tar spjärn, på något märkligt sätt så vet kroppen om att den kommer att vara på en plats som är märklig. Märklig och fasansfull, stillsam och full av turister. 
Vi skall gå en guidad visning, 3,5h med en guide, hon talar bra och tydlig engelska ,man missar inte en detalj. Vi vandrar genom husen och ser alla högarna med skor, allt hår, alla ansikten på väggarna. 
Vi hör hennes röst i lurarna, ”just här, precis där ni står nu.!” vad betyder det tänker jag? Precis där jag står nu. 

Vi trängs på en buss solen strålar från en klarblå himmmel vi kommer fram till Birkenau – avrättningslägret- förintelselägret.


Området är industriellt stort, ogreppbart stort. Solen strålar från en klarblå himmel, vi fotar, tittar, 
lyssnar, fotar någons skor. Guiden säger att eftersom de e ett så otroligt stor siffra 1.1miljoner som dog här så för att ni skall förstå något så tänk på en enda person när ni ser alla saker. 

En man frågar frågor ” var det många som hängde sig här inne?” jag undrar varför han undrar det. 
Innan kriget bodde det 800.000 judar i Polen, efter några tusen. ”var det många som hängde sig här inne?” 
Vi undrar så konstiga saker tänker jag. Ett barn leker på ett av grönområdena. Dansar hit och dit, hennes mamma ropar. 
Vi tittar på baracken med ”toaletter” hål på långa rader. Här var det fördelaktigt att jobba, hit kom inga vakter, hit ville ingen 






Vi trängs på bussen tillbaka. Drar en suck, sätter oss i Volvo, bråkar lite om när vi skall äta mat och vad vi skall äta. Åker därifrån, åker från ”Just den platsen, just där ni står just nu! ”



Vi sträckkör till Budapest. Jag och min bror skojar lite i bilen om Ungern om nazistpartiet som vuxit sig så stort där. 
Kl 01.20 kommer vi fram till Budapest. Vi har sjungit med i musik i bilen för att hålla oss vakna. Vi hittar ett hotell i utkanten av stan. Kollar om det finns plats, det gör det. Receptionisten ser lite ängsligt på oss, trevligt men änsligt. Vi är en omaka grupp. Jag, min bror Claudio, Adam 1.90 lång och min far. 
Vi går ut i bilen och hämtar våra väskor. När vi står i receptionen och fyller i papper. Ser jag samtidigt i bakögat hur det kommer in två män, de  är rakade. 
Jag tänker inte mer på det. 
De tittar på mig. 

Jag tittar igen och ler. De är rakade och har ”Hårdrocks t-shirtar ” på sig, jag tänker inte mer på det. 
Receptionisten ser nervös ut, jag är trött.

Vi ställer oss i hisskön. En man kommer gående med sin flickvän, han är påväg att ta trapporna.  
Han stannar till och ser på mig, jag ler igen, han ler inte tillbaka.  Jag ser hans outfit. Han spänner ögonen i mig och jag har hör honom uttala orden ” fucking Jews” 
Jag hör inte fel, jag kan knappt tro att jag hört rätt. Min blonda bror på en och nittio ser på mig och frågar om jag hörde vad han sa. Jo säger jag, jag vet inte hur jag skall reagera. 

Vi somnar helt utslagna, vi har ju besökt Auchwitz samma dag- "just den platsen. "

Morgonen därpå kommer vi ned i matsalen där sitter ca 10 nynazister och äter macka och dricker kaffe. Matsalen är liten. 
Och jag hör en röst inom mig, ” du skall inte gå med sänkt blick!” 
Det ligger i och för sig inte för mig. 
Jag ler, tar fruktost, blir uttittad, uttittad. 
Jag ser mannen från gårdagen, på vaden har han en tatuering av Hitlers ansikte, jag vet inte vart jag skall titta, jag måste nästan titta på tatueringen..
Två av de andra männen har SS soldater tatuerade på armen. Det är inte en trevlig stämning i matsalen. 
Jag forsätter besvara blickarna med leenden. Männen är i min ålder och lite äldre. Jag kommer på mig själv med att vilja fråga hur de tänker. 
En av kvinnorna som är med dem, spänner ögonen i mig, jag ser tillbaka, viker inte med blicken. Efter ett tag uppstår ett " samförstånd" vi möts, det är märkligt. Ingen människa är särkilt långt bort. Ibland bara ett leende i väg, ibland måste vi ta oss längre sträckor för att nå fram.
( i övrigt är Ungern och människorna de kommande dagarna fantastiska.)

Vissa dagar när idag kommit hem från jobbet och stan under våren, har jag börjat med att pusta lite med alla kassar på trottoaren utanför vår lägenhet, ibland sitter jag där och fikar.
Några gånger har det slagit mIg att jag ser ut som en av de romska tiggarna på stan. Ingen som går
förbi skulle tro att det är Östermalmskyrkans föreståndare som sitter på trottoaren och dricker kaffe,
jag funderar på varför?

Ingen människa är särkilt långt bort, ibland bara ett leende bort.

Kampen mot de krafter som vill dela upp människor i olika värde är vi alla en del av, du och jag-hur vi lever ,hur vi talar, vilka vi identifierar oss med och inte. Kavla upp ärmarna! Och spänn musklerna! Kärleksmusklerna - leendena och de raka ärliga modiga samtalen och frågorna. Ställ saker på sin spets -  " just här, på den här platsen! "

Samt att vara en profetisk gemenskap som kristen församling med ALLA olika människor är en ytterst "urgent"  angelägen sak. Något att bära med stolthet och leva ut, vackra församlingen - vackra människor!
Dyra livet

onsdag, juli 02, 2014

att bli firad

Jag har blivit så friad på min födelsedag och runt ikring. En av de finaste materiella presenterna jag fått är en ny kamera av min far. Jag älskar biler och saker man kan se. Därför är det en så rolig present. Under semestern i Östeuropa har jag fotat massa med varierande resultat. Och jag räknar med att öva och öva och öva. Kul!! 






Du kanske också gillar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...