Mitt "Jobb " e ett kall - ett kall är något som man inte väljer själv. det liksom kommer till än, och sedan lämnar det än inte.

Kall är en konstig sak, jag tänker på det som ett okuvligt tvång, ett heligt tvång, något som inte lämnar dej du kommer inte ifrån det.
Men det är något man måste säga ja till.
Jag svarade ja när jag fann en tro, när jag var 18-19 år. Då fick liksom den där känslan sin förklaring. Så när jag sedan fyllde 20 och hade gått en bibelskola i stockholm började jag läsa till pastor i örebro.

När man läser sin utbildning pratar man om att kallelsen står på lite olika ben, man är kallad av Gud, man upplever en inre kallelse och är sedan bekräftad av Församlingen - sammanhanget/samfundet.
Alltså typ vissheten, är kompis med det faktum att någon också vill ha en. Någon vill ha dej som pastor, någon vill följa.
Och det tog 2år att verkligen landa, och det har varit mycket vånda.
Men nu!!
Men nu!
När jag har några dagar till min semester och har bott här i snart 4 år så kan jag inte annat än att tänka - Tänk att jag får vara här!! tänk att jag får vara pastor i Östermalmskyrkan i Kristianstad i Östra Skåne! Och jag fylls av en sådan tacksamhet!
till församlingen, som inte ger mej en lugn stund ;), till mina kollegor, till Gud som med sitt varsamma men okuvliga lirkande fick iväg mej! Jag vill inte vara någon annanstans nu!
tack!

Håll i hatten!!
( idag har vi förresten åkt "flodbåt" på Helge Å med "Jobbet" )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar