Utan dej..

Utan dej är jag så förbenat ensam, utblottad, naken.

Utan dej är jag utkastad på en arena med strålkastare starkare än mitt ansikte orkar

Naken, ensam, hopplöst förlorad, utan din utbenande nåd, ditt genomskinliga skratt, din blick som skärskådar mej, som skiljer lögnen från det som verkligen är jag.

Som befriar, som reser upp ur dyn som står mej upp till anklarna.

Utan dej, är jag så hopplöst hjälplös.

Utan dej är jag skuggan av något mycket vackrare, skuggan som en knopp som aldrig slog ut.

Men med dej,

Viker rädslorna ut i hörnen, darrar självtillräckligheten, darrar självföraktet. Kasta er i graven!

Med dej spricker skuggorna upp, allt blir synligt som det är, varken mer eller mindre,

Och du svingar mej runt, runt, runt, runt, i dina armar, vi dansar i din nåd.

Jag är inte ensam – aldrig mera ensam med Dej.

Aldrig mera.