Mormor

Efter två veckor i ett färgstark, yrväder, med sol och den där första sommarförälskelsen.. alltså i sommaren..

Är det nästan som att både själen och kroppen pustar ut när det är en svalare grå dassig dag utanför fönstret. Eller pustar och pustar, hämtar andan kanske man skall säga.

Jag riktigt längtar efter långbyxor och jag gräver i kavajer den här morgonen. Läser i fatt söndagens DN, läser allt. Gräver i kavajer.. jag har mycket kläder. Det vet alla. Alltså även många kavajer.

I en av kavajerna som varit min mormors, späda lilla mormor, en av de tjusigaste kvinnorna jag känt. Alltid rak i ryggen och leende, säkert på bekostnad av något annat. Det var ju det ofta för  de äldre generationerna.

Hursomhelst i en av hennes kavajer, finner jag en näsduk, en använd liten vit näsduk. I första anblicken är det lite äckligt. 

Och samtidigt slungas jag tillbaka till hallen hos mormor och morfar till hennes extra garderober i källaren, till kakburkarna i trappen, till frukosttallrikarna i köket och till hammocken på baksidan. Till mattorna, dofterna och jularna, till utflykterna och middagarna, till morfars tal och till ljudet av brasan. Och till så mycket mer. Kroppen minns, den där näsduken. 

Tack för allt du gav mej mormor; av gästfrihet, praktiskhet, vackra kläder, ögon för sömnad. Visshet om att man orkar så mycket mer än man tror, och ditt rika sinne för detaljer tack för att du lät mej förstå att allt det där och mycket till är viktigt.

Jag provar kavajen igen och tar en annan. Söndags Dn har låtit fyra män berätta om sina mödrar, sådär till morsdag. Vackra porträtt av fina kvinnor. Där skulle du platsa mormor.