jaja, sådär känner jag varje år. Jag får lite separationsångest som att den aldrig kommer tillbaka, sommaren.
..Jag har hämtat upp hösten från källaren. Och försöker att ta kylan med ro. Men det är inte min bästa period, när det är kallt. Det är som en rastlöshet som man inte kan bli av med oavsett hur mycket kläder jag byltar på mej. Jag fryser från sept - april.
Det är utmanande att inte dras med när naturen dör. Att inte låta sinnet följa efter när mörkret kryper på, och att inte låta tankarna följa med höststormarna..
...Pelargonerna tappar bladen och jag har svårt att inte ta det personligt.
Ute är det sommar i solen, lång sommar.
Men i sinnet blåser det vinande vind och den är iskall.
Den här dagen är den sista sommardagen, och den är början på slutet på något.
2 kommentarer:
Hösten är som ett löv faller ner på marken som i en vacker film. Sen ruttnar lövet och blir till jord som tar upp nya träd på våren med solen.
vackert! o sant
Skicka en kommentar