En kopp

härom veckan hände det.

en sådan där dum klantig sak som jag absolut inte ville.

jag stötte till en av mina bästa grejor som stod på bänken i köket och vips var det va så trillade den ned på golvet och gick i en massa bitar.

Det var en av de få saker jag verkligen inte ville skulle gå sönder och en liten stund var jag ganska sur. Min bästa kopp, den är handgjord och jag använder den hela tiden och dricker varmt vatten ut. Ni vet en sådan där kopp som man börjar dagen med som nästan ingår i ens andakt. Jag har köpt den för några år sedan på designmarknaden i Örebro, och det fanns bara en. En kollega till mig frågar okänsligt om inte det var dags för koppen att gå sönder, jag hade redan testat den tanken och det var inte dags, det var det helt enkelt inte.

O nu då!?? Jag slängde mig på telefonen och smsade den vars fru jag visste hade gjort den och sa att jag absolut behövde genast skaffa en ny mugg av något slag.
Jag får sedan svar om att det kan finnas någon liknande kopp, men inte hade jag kunnat tro. När jag sedan några veckor senare möts av orden; Eftersom du uppskattar koppen så mycket har vi bestämt att du skall få två koppar, vi har några som liknar den du hade hemma hos oss, jag kan springa hem efter dem. Vi kan skänka dem till skånemissionen.
Inte en mugg utan två, inte samma men liknande. Jag blev så tacksam. Både till de jag fick dem av,men också kanske lite konstigt, till Gud.

Ibland kan det vara så i livet, något går helt paj det kanske inte ens var tid för det, i mitt liv har det varit ibland stora saker, hjärtesorger och ibland andra saker, men runt hörnet väntar något annat. ibland kanske dubbelt upp, ibland kanske inte som vi tror eller där vi tror. Kan hända att kopphistorien var en liten sak, men den påminde mig om något större och om att Gud också bryr sig om våra goda vardagliga vanor. Och om att den som sår i tårar också någon gång skall skörda i jubel.

(nu är jag i Örebro en sväng och firar morfar som fyller 90år- de är stort.)