Och jag sitter uppkrupen i din armhåla och känner din doft.
Och jag låter Guds frid mjuka upp mina drag. Han drar med handen från ena sidan av mitt ansikte till det andra ,och varje storm och stela får slätas ut till vila.
Och jag slutar fråga mig vart jag hör hemma för jag känner din hand, jag vet din riktning. Jag ser din blick och det finns inga tvivel kvar.
Vila mig i dig, vila mig
(tider kräver repris)
2 kommentarer:
Otroligt vackert, har du skrivit dikten? Berörde mig. Kram Lisa Jansson
hej!
tack!jo skrivit.. kul att du hittade hit..
kram
Skicka en kommentar