Stockholm Marathon
Jag har haft en fantastiskt träningssäsong, även om den blivit lite distraherad av kärleken.
Redan efter jkpg M i aug så bestämde jag mig att nästa vår och sommar ska jag köra på.
Det innebär att jag ganska snart efter kom i gång med bra träning, för att nå lite olika mål.
Där Fjäll marathon senare i sommar e ett av huvudmålen.
Den enda nackdelen i vår som jag sett är att jag inte hunnit umgås lika mycket med folk, eftersom jobbet tar sitt ( isf umgås jag ju med folk där mest hela tiden ;)
I vår hade jag planerat för Barcelona Marathon i mars, men kom emellan :)
Så jag har haft rätt mkt lagrad energi inför sthlm M hoppades presa och slå min tid från Rom 2016.
Men eftersom värmeböljan visade sig hålla i sig, insåg jag att detta kommer att handla om att dosera loppet rätt, använda mkt rutin, pannben och vara nöjd med att komma i mål. Möjligen sikta på under 4h.
Att få ha Simon med sig som stöd var en sån glädje och energi booast.
Vi startade från Örebro 6.20 framme i Sthlm löste sig alla praktiska saker mycket smidigt.
Det är alltid lite rodd runt nrlappar etc. Fördelen med att springa ett lite mindre marathon som StHLM är just att de e lite mindre krångel med allt sånt. I Paris förra året när 60.000 löpare ska hämta o lämna saker och säkerhetskollas och ha anhöriga med, då blir det mkt fix.
Sthlm har 20.000 anmälda så det e ändå mkt folk ute o hejar osv.
Till Loppet
Vid start var det 26 grader i luften och sol.
Jag startade i startgrupp D 3.45 - 4h ( A - J)
Det gjorde att jag slapp mycket trängsel. Den första milen var ändå väldigt trångt och väldigt varmt, solen hade gassat på bra i stan.
Vid 11 km tänkte jag undra verkligen hur detta kommer gå!!
Men som vanligt med mig så kommer jag igång efter hand. Har alltid en väldigt jobbigt första 3del av alla lopp.
11- 22 km gled förbi bra, ingen njutning men bra, mycket vatten påfyllnad och mycket bita i bara.
Någonstans vid 24 inser jag att jag måste släppa gruppen som springer för 3.45h , det hade inte burit sig i längden och jag ville verkligen fullfölja.
När det är så där varmt går det väldigt snabbt från att vara i ” bra ” form till att helt gå in i väggen.
Man måste dricka vid varje station ( 17 stationer) och blöta kläderna och huvudet, det sinkar tiden lite också.
Vid 33 nånstans så började jag i vanlig ordning lyssna på musik, och ta lite energi gel och de e helt otroligt vilken energi det kan ge att lyssna pÅ Carola, Depeche mode och Elvis mfl i uppförsbackarna.
Två tillfällen upplevde jag riktigt runners high ( en typ av märklig eufori ) kände mig helt odödlig och satte av i backarna på söder. Det är livsfarligt det kan gå rakt in i väggen, så då gäller det att bromsa hjärnan.
Men så fantastisk känsla att känna benen bära och allt arbete komma till sin rätt.
Väl runt 35 km efter västerbron så börjar ju loppet de sista 7 km e riktigt tunga.
Jag hade lite svårt o avgöra hur jag låg till i tiden eftersom min klocka mätt lite längre sträcka då man ju springer lite i sidled osv, när det e så breda gator.
Väl vid 40 inser jag att jag kan komma under 3.53 som jag gjort vid två maror redan och helt har tröttnat på att göra haha .
Så jag sätter in lite extra. Här tänker man lätt att 2.2 km det e inte långt, jag springer ofta 3 km med kapten i ett sus.
Men å så långt det är efter 40km.
Väl passerat 41 e det inte o spela på då tänker jag att jag kan krypa i mål om det skulle vara så.
Vi springer in på stadion med 200 m kvar, jag blir omspurtad av en kvinna och tänker att jag ska med spurta och gör det in i mål.
Underbar känsla. Inne på 3.50.22 h !
Känner mig mycket nöjd med tanke på värmen! hade kunnat bli allt mellan 3.50 o 4.30.
I mål fick jag en ros o en kram, och så fint att bli mött i mål.
Väl efter har jag känt mig oförskämt pigg , på söndagen var jag lite mör, och trappor e alltid ett gissel med benen.
Men annars har jag inte ont nånstans, tårna e lite mörbultade.
Nu funderar jag på löparframtiden. och inser att mitt nästa steg e att lägga till styrketräning och backträning inför fjällen. Men också för att sänka min tid, vilket jag e mycket inställd på att göra.
En av löparikonerna i sthlm marathon sprang sin snabbaste mara i karriären vid 42 års ålder. så jag har många år till på mig.
Ett annat hägrande mål är nog ändå också att testa ultra löpning kanske ett vasaloppslöp?
Men först Vätternrundan om en och en halv vecka! Hej och Hå! ( det finns så mkt mer att berätta om känslan i kroppen om risken o bajsa på sig i värmen osv, men jag stoppar här )
Tack för alla hejarop och all pepp!
Och tack Gud för kroppen och förmånen att ha råd att ägna sig åt välfärdslidande. Det känns lite dubbelt.
Och denna gång tack allra mest Simon för stödet!
